Lost and found

Sitter och äter frukost och förbereder mig för att ge mig ut och leta rätt på turistpolisens station och se hur det systemet fungerar. Sedan ska jag iväg till flygplatsen och hämta upp mamma. Känns konstigt att föreställa sig att hon faktiskt ska komma hit. Att åter igen se med nya ögon allt som är konstigt och annorlunda mot lilla Sverige, få höra om jag har förändrats något och visa henne mitt liv här. Ser verkligen fram emot att träffa henne igen.

Tog en "sista kväll innan fyra veckor av mödraöverseende" med Anna igår. Vi gick ut och tog några drinkar i Thamel och gick sedan hemåt igen.
Lärdom 1: Ska man gå hem på kvällen i Kathmandu, ska man antingen göra det innan nio eller efter tolv. Då har alla äckliga och dryga fyllon och nepalesmän som av någon oförklarlig anledning tror att dom kan gå hem med en västerländs tjej bara genom att visa sig på sin motorcykel och sluddra lite gått och lagt sig. Igår drogs vi med en osedvanligt envis sådan. Fick till sist hjälp av ett par unga killar, men i förvirringen som uppstod ryckte plöstligt en grabb min väska och sprang iväg.
Lärdom 2: Att använda väska med en rejäl axelrem som inte går så jäkla lätt att skära av, och att faktiskt ha värdesakerna i inre jackfickan eller något sånt bra ställe, och inte i väskan. Inte så mycket att göra, insåg ganska snabbt att jag aldrig kommer att se den väskan igen. Hem och spärra kortet och vara glad över att jag inte hade min iPod däri.
Det mest retliga är inte att förlora mobilen med alla nummer eller plånboken med kortet (okej, kommer nog vara retligt när jag ska ta itu med att fixa nytt), och jag hade bara lite småkontanter. Det som stör mig mest är att förlora min anteckningsbok med alla mina kom ihåg-listor, Highlights och Have dones, kontaktuppgifter till människor jag har träffat under den här resan, och framförallt min kalender med minnen från hela förra året. Det är saker som betyder så mycket för mig, men som ingen annan kommer att ha användning av. Så onödigt! Men som sagt, är otroligt glad att jag beslutade mig för att inte lägga i min iPod innan vi gick ut.

Hursomhelst, ingen idé att sörja och störa sig, även om det är svårt att låta bli. Jag hoppas att jag glömmer det när jag träffar mor på flygplatsen och får visa henne Kathmandu i all sin skit och sopighet.
Nu är gröten uppäten, dags att ta itu med livet igen. Wish me luck.

Sayonara!