Blodgivare, eller "många bäckar små..."

Idag har jag varit på vårdcentralen i Lidköping och givit blod för första gången i mitt liv! Det känns sjukt bra, trots att det svider i armvecket och jag känner mig smått matt (vet inte om det beror på vätskebrist eller släppt nervositet dock..) Lindan runt armen får det att se smått brutalt ut, men det var inte alls så farligt. Man fick lite juice och kaka efteråt, och en liten ersättning som man kunde plocka ut i prylar, lotter eller skänka till barncancerfonden. Trevlig tillställning!

I våras fick Akademiska sjukhuset i Uppsala ställa in operationer pga blodbrist, och det återkommer lite då och då att blodcentralerna går ut med larm om brist. Blod är en färskvara och kan inte lagras mer än 5-6 veckor, därför behövs det ständig påfyllning. Vid en operation eller svår olycka kan det behövas upp till 90 påsar blod (1 påse = en tappning, ca 4,5 dl). I Sverige är idag ca 3-4 % blodgivare, men 7 av 10 säger att dom kan tänka sig bli blodgivare.

Att tänka ger inget blod, funderar du på att bli blodgivare, bli det! Det behövs.

Mer info och anmälan på http://www.geblod.nu/

DAGENS happening: Briotågbyggarafton i Skara!

I just can't wait to be king!

Satt och pratade med Emelie H under lunchen idag. Vi talade om livet, hur man ser på verkligheten, hur man känner för saker och att världen inte består av rosa små moln. Väldigt skön pratstund, jag blev påmind om att världen ligger inför oss, och vi har alla möjligheter som finns! Jag vill göra mycket, men jag vill tro på att jag kommer att leva länge och inte stressa mig igenom alla stora händelser här i livet. Samtidigt känns det som att många av de stora sakerna man gör ofta känns avtrubbade just då. När man står längst upp i Eiffeltornet eller har nått sina mål känns det ofta som "Jaha? Var det inte mer än det här?" Kanske är det därför jag tycker det är så svårt att sätta upp mål och gå efter dem, för rädslan att bli besviken. Kanske måste man förtjäna det mer? Eller bara försöka mer? Eller bara förankra målbilden bättre?

Ofta känns det också som att man inte förstår sig på att uppskatta en god episod i livet just när man är där. Det är till exempel först nu som jag verkligen uppskattar Norgetiden och tågluffen, även om man hade sina magic moments då också. Kanske måste man få perspektiv på det? Kanske är det just dom små ögonblicken av lycka, när man känner att "den här tiden kommer jag, trots allt negativt, att minnas tillbaka på med glädje till sist" som gör livet. Man glömmer oftast smärtan och de hemska stunderna först, kvar blir alla de lyckliga stunder med vännerna och de man älskar. Eller bara sig själv.

Vad jag försöker säga är: Lev i nuet, minns de lyckliga stunderna och dröm för framtiden. Lita på att allting kommer att ordna sig tillslut

Lite kliché, ja, men man får ju små självklara insikter ibland ;) Imorgon börjar lovet!

DAGENS filmcitat: "Du ska kalla mig HERR GRIS! AAAAARGH!"

(sitter även nu och lyssnar på musik från filmen, rekommenderas!)

Today isn't just another day. Today I'll create something beautiful

Råkade lägga lite mer tid på den här bloggen än vad jag tänkt från början, men blev så insupen i det här med html och grejer så jag tappade bort mig lite (kan man säga insupen? Hittar jag på ord?) Denna dag idag har varit en Hälsodag på Grimslövs folkhögskola. Jag har suttit i cirka fyra timmar och visat hur man masserar enkelt. Kunde varit betydligt jobbigare, Malin och Johanna visade afrodans i fyra timmar... Uppskattat var det iaf, och det avslutades med en enorm höstbuffé! Mumma! Jag har mentalt tagit lov, och längtar tills jag kan göra det fysiskt också. Så himla mycket skönare när sinne och kropp är på samma ställe, och nu vill jag bara hem. Har lite dålig motivation för skolan just nu, tänkte ta itu med det efter lovet. DAGENS låt: Låttips av Hanna Eriksson, Ser jag tjock ut i den här? med Joakim & Joel