I just can't wait to be king!

Satt och pratade med Emelie H under lunchen idag. Vi talade om livet, hur man ser på verkligheten, hur man känner för saker och att världen inte består av rosa små moln. Väldigt skön pratstund, jag blev påmind om att världen ligger inför oss, och vi har alla möjligheter som finns! Jag vill göra mycket, men jag vill tro på att jag kommer att leva länge och inte stressa mig igenom alla stora händelser här i livet. Samtidigt känns det som att många av de stora sakerna man gör ofta känns avtrubbade just då. När man står längst upp i Eiffeltornet eller har nått sina mål känns det ofta som "Jaha? Var det inte mer än det här?" Kanske är det därför jag tycker det är så svårt att sätta upp mål och gå efter dem, för rädslan att bli besviken. Kanske måste man förtjäna det mer? Eller bara försöka mer? Eller bara förankra målbilden bättre?

Ofta känns det också som att man inte förstår sig på att uppskatta en god episod i livet just när man är där. Det är till exempel först nu som jag verkligen uppskattar Norgetiden och tågluffen, även om man hade sina magic moments då också. Kanske måste man få perspektiv på det? Kanske är det just dom små ögonblicken av lycka, när man känner att "den här tiden kommer jag, trots allt negativt, att minnas tillbaka på med glädje till sist" som gör livet. Man glömmer oftast smärtan och de hemska stunderna först, kvar blir alla de lyckliga stunder med vännerna och de man älskar. Eller bara sig själv.

Vad jag försöker säga är: Lev i nuet, minns de lyckliga stunderna och dröm för framtiden. Lita på att allting kommer att ordna sig tillslut

Lite kliché, ja, men man får ju små självklara insikter ibland ;) Imorgon börjar lovet!

DAGENS filmcitat: "Du ska kalla mig HERR GRIS! AAAAARGH!"

(sitter även nu och lyssnar på musik från filmen, rekommenderas!)