Alla mina små kycklingar

Idag fick jag reda på att tre av mina barn, Madhabe, Yashoda och Dristi, ska adopteras bort i helgen. Jag blir så glad vid tanken på att dom kommer att få sin antagligen största önskan uppfylld; en familj, föräldrar som älskar dom och ett tryggt hem. Men samtidigt smärtar det faktiskt lite i hjärteroten att dom far iväg.
Madhabe är en flicka jag ser väldigt mycket Hinders i, både uteseendemässigt och med en otrolig självständighet, viss envishet och känsla för rättvisa, och trots att (eller kanske på grund av att) hon inte är särskilt kramig eller uppmärksamhetssökande, så tycker jag så mycket om henne och har otrolig respekt för henne. Hade jag varit några år äldre och varit i rätt sits i livet hade jag velat adoptera henne själv.
Yashoda och Dristi är också två helt underbart söta och goa tjejer, man smälter lite när man ser dom alla tre. Jag hoppas verkligen att deras nya föräldrar är människor med hjärtat på rätta stället.

Inser i och med detta att jag börjat bli ganska fäst vid alla dom här ungarna, och dom små, små tillfällena av tillgivenhet och kärlek väger upp frustrationen i att försöka sussa ett barn som absolut inte vill sova. Det känns bra, och jag är glad över att få en sån här erfarenhet. (Men kommer antaglien inte vilja jobba med barn i framtiden, inget har hittills förändrat det)
Imorgon ska jag dra med kameran dit och försöka få dom små trollen på kort. På kvällen är det teatertime!